Archive | juli 2015

Dyslexi och skrivande

Det där med stavningen, det skiter vi i. ” 

Så sa en vuxen vän till mig som också är dyslektiker, när jag var fjorton.

Åh så befriande. Inte för att jag hade låtit stavningen komma ivägen för mitt skrivande. Nej, det var snarare språkfascister som inte kom längre in i min text än till första stavfelet. Vilken miss för dem att inte kunna se längre in i fantasin och berättelsens magi för att några stavfel låg i vägen. Men jag har, till stor förvåning, upptäckt att den meningen kan verka provocerande på just språkfascister.

”Det är ett stavfel där”, kan de säga med det där tonläget av (Jag-kom-på-dig-och-jag-har-rätt-rösten.)

”Jag skiter i stavfel ”, svarar jag.

Mycket förnärmat stirrar de på mig och förklarar att man inte kan säga så.

” Jag har läs-och skrivsvårigheter. Dyslexi, ” svarar jag förklarade.

” Då får du väl öva mer då!” kan endel tycka.

Ja ja de vet inte bättre, brukar jag tänka. För jag tränar varje dag på det jag är sämst på. Varje gång jag läser eller skriver tränar min hjärna. Det tar ca 15% mer energi för en dyslektiker att läsa och skriva än för er andra. Inte så konstigt då att vi blir tröttare än andra av dessa aktiviteter. NEJ vi är inte lata för att vi skiter i stavningen, vi har nog med att klara vår vardag och lära oss skriva med lust.

Och det är det jag gör. Skriver med lust och passion och skiter i stavfelen. För det är bättre att stava som en kråka än att stava som ett ordbehandlingsprogram men inte ha fantasin att flyga…

image

Please follow and like us:

Kill your darlings

Att sitta och jobba igenom texten fram och tillbaka med förlaget är intresant. Det får mig att fokusera på vad som är viktigt. Vad är essensen av berättelsen? Hur kan detta uppfattas av er läsare? Kommer ni se samma sak som jag? Få olika känslor för och emot huvudpersonerna?

Hittills har jag haft focus på att ha roligt. Jag har umgåtts med huvudrolls figurerna. Skrattat och gråtit med dem. Jag har glatt mig när något problem i ploten utkristaliserat sig och jag kommit vidare i skrivar processen med förnyad fart.

Jag har helt enkelt sattsat på att skriva en bok som jag själv skulle velat läsa. En bok som jag tyckte saknades. Men nu när jag går igenom texten är fokuset lite annorlunda. Nu måste jag plötsligt försöka se den utifrån hur historien kan uppfattas av andra. Det är klurigt. Då är det  bra att ha ett förlag som hjälper än.

Hittills har jag inte behövt döda något, som för mig varit verkligt viktigt, men det kan också bero på att jag själv skurit hårt i texten innan jag skickade in manuset till förlaget. Tidsboken är nämligen indelad i olika delar, och en av dem, delitade jag helt. Med stor vånda tryckte jag på knappen och borta, på mindre än en sekund, var hundra sidor text. Många timmars arbete.

Det gjorde rent fysiskt ont. Men jag hade hittat en bättre ingång i historien. Gör om gör rätt. Hela praktikdelen i boken skrev jag om innan jag skickade in berätelsen till Pärlan. Och nu är den biten av boken, i mitt tycke, en av de bästa. Vi får väll se om ni håller med mig?

kill your darlings...

kill your darlings…

Please follow and like us:
This entry was posted on 15 juli, 2015. 2 Comments

En diktbok väl?

– Kul att du ska ge ut en bok. En diktbok väl?

Ja det är ingen ovanlig komentar, och egentligen är den inte så märklig heller. De som känner mig innan 2012 tror att jag skrivit en roman medan många av dem jag lärt känna genom mitt yrke efter 2012, tror att det rör sig om en diktbok.

2012, detta magiska datum, vigdes jag till diakon. Någon dag där efter gick jag in i den berömda väggen med diagnos utmattningssyndrom.  Det gick inte att tänka och absolut inte att skriva på nästan ett år.

När jag började kunna skriva igen var det dikterna som kom. En mening i taget, lite här och lite där. Som en sido effekt  upptäckte jag hur användbara dikterna var i mitt arbete som diakon, i meditations vandringar med mera.

Tillslut kom även prosan tillbaka till mitt liv och det var med den största lättnad jag kunde börja skriva igen. Det kändes som om en bit av mig hade varit borta och nu äntligen hittat hem.

Men vem vet. Det kanske blir mera dikterframöver 😏.

DSC_0593

Please follow and like us:
This entry was posted on 2 juli, 2015. 2 Comments