Hur har du hunnit skriva en bok med man och barn och jobb?

När någon frågar så, och det händer rätt ofta nu mera, så får det mig alltid att undra vad de själva brinner för?
Jag är övertygad om att vi alla har någonting kreativt som vi inte vill vara utan i vårat liv.

För endel är sport livsnödvändigt. Antingen som utövare eller inbitet fan’s. Någon älskar att sy eller pyssla, andra måste träna, eller längtar till sitt jobb där deras kreativitet får blomma. Vissa lagar mat eller bakar, ja alla har vi något som vi mår bra av och som därför är extra viktigt. (Nu nämde jag inte familj, eftersom ens familj inte är en kreativ hobbyn, utan snarare alltid en del av äns liv som förhoppningsvis får än att må bra.)

För mig är skrivandet just så viktigt. Det har det alltid varit. Det var inte så att jag plötslig en dag vaknade med en fantastisk bok idé och beslöt att börja skriva. Nej, berättelserna har alltid funnits där. Och jag har alltid haft några på gång.

För mig var det stora att lägga ner och trycka undan alla andra berättelser och bestämma mig för att bara jobba på Tidsboken. Tills den blev färdig. Det har tagit år men nu är den berättelsen slut och jag är redo att ta upp, och börja jobba med någon av de gamla, lite tyngre berättelserna 😉

Här med frånsäger jag mig allt anspråk på att veta hur det går till i himmelen och hur änglar är.

– Har du haft övernaturliga upplevelser eller själv träffat änglar? Grattis i sådana fall.

Men när det gäller Tidsboken och karaktärerna i den gör jag inget anspråk på att veta någonting. Jag kan bara hänvisa till de stora mästarna. John Bunyan, författaren till ”Kristens resa” beskriver sin bok som en dröm. Och C. S. Lewis beskrev sina ”Narnia böcker” som en allegori. Det betyder att du kan läsa berättelsen som en spännande saga eller se ett djupare budskap i texten.

Tidsboken är således en dröm om en dröm, en fantasi och allegori. Jag har inte varit i himmelen och först när jag är död kommer jag få veta hur det är där. Men fantisera om vad som kommer att hända är vi alla fria att göra 😇

Kristens och Kristinas resa av John Bunyan.

I Nyhetstidningen på lätt svenska…

😊

… är jag, och fyra andra författare med dyslexi, med i dagens artikel.

😊

Tidningen vill uppmuntra ungdomar och andra som har svårt för svårare texter i det vanliga nyhetsflödet, att ändå ta till sig det som händer. Med inlägget om dyslexi vill de belysa att det är möjligt att komma över sina svårigheter. Att inte ge upp de drömmar vi bär på.

Jag tycker att min del av artikeln blev riktigt bra.

Det här är något som jag självklart håller med om. För mig hade en sådan här artikel betytt oerhört mycket när jag själv slogs mot bokstäverna och siffrorna i grundskolan. Bara att veta att andra kämpat samma kamp och vunnit hade gjort skillnad för mig. Kanske kan min del i artikeln betyda just den skillnaden för någon. 😇

Det bästa omdöme jag som författare och Tidsboken, skulle kunna få. 😊 Och så tror man sig ha skrivit en ungdomsbok. Ha,ha. 

Jag säger som jag alltid har sagt. Fantasy har ingen ålder. Om man gillar en bra historia så gör man det oavsätt ålder 😇 som min vän bevisar med sin text här nedan.

Hej Mia!

Tack för i söndags! Har läst de första kapitlen nu och vet: den här boken kommer jag att älska.

Jag har alltid haft fantasi som hjälpt mig under många av livets prövningar! Samtidigt har du knutit in bibeltexter: glödande kolet, kampen mot demoner… Jag tycker mycket om den och fortsätter läsa med spänning!

Var det en ungdomsbok?? Passar även en 80 åring! Stor kram och verkligen lycka till med försäljningen! Man kommer nog tydligt att höra vilka som saknar fantasi, dom kommer inte att gilla den. Stackars människor! Kram

Bilen på framsidan av boken som änglarna åker i.

Bokfesten

 Oj vilken grej det blev! Jag är så trött men så lycklig 😊

Varför får jag blommor och paket? Så omvälvande. Jag går igenom alltsammans här hemma i lugn och ro. Det känns så overkligt. Bara detta att så många människor från så olika delar av mitt liv samlats under samma tak på samma gång. Jag kan nästan luras att tro att jag fyllt år och har 50års fest en sådär 11 år förtidigt.

Tänk att jag har så många fina vänner. Barndomsvänner, jobbkollegor, vänner från förr och vänner från nu och så ni där emellan. Kyrkvanna från högt och lågt och ej Kyrkvana utan profana. Familj, släktingar och bekanta och så ni som jag inte känner men som bara var nyfikna på boken.

Ett stort TACK till er alla!

Nu sitter jag i skrivar tornet och känner mig omvälvd av all er kärlek. Men också lite nervös inför vad ni kommer att tycka om Tidsboken när ni har läst den. Kommer ni gilla den eller döma ut den? Vad var roligt och sorgset spännande och läskigt. Vad väckte boken för funderingar hos er om himmelen och om änglar? Vad tyckte ni om karaktärerna Rana, Dany, Mori, Erik Pirkoel, Nadin och Nattanel?

Det ska i sanning bli spännande att höra.

Ett blomsterhav av omvälvande gåvor.

Jag måste säga att den blev riktigt bra tillslut. Fotografen tog många bilder både inne, under intervjun, men också ute. De han valde var fina. Artikeln fångar essensen, det viktigaste, som jag ville få med.

Men det är spännande att notera att varken Correns eller Linköpings-Postens reporter ställde en enda fråga om mitt ursprung. Inte för att jag beklagar mig över det, tvärtom, men det får mig ändå att fundera på varför?

I alla andra sammanhang som jag kommer ihåg, har det nästan varit den första fråga jag fått. ”Var kommer du ifrån ursprungligen?”

Men nu var inte syftet att berätta en historia om en adopterad tjej. Och kanske var det därför de inte nämde något? Kanske tyckte de att den biten riskerade att ta över och att det helt enkelt inte var syftet med artikeln? Eller också tyckte de kanske inte att frågan var relevant överhuvudtaget? Det är jag den första att hålla med om i så fall, men det är lik väl spännande att spekulera i hur det förhåller sig.